För allt går trögt, och så är det svårt att se klart framför sig, allting är så grumligt.
Hur man än kikar så ser man aldrig längre fram än till nästa måndag ungefär.
Och det är svårt att se någon helhet, den som går på havets botten ser aldrig det vackra havet utan bara en massa vatten.
Och man träffar så många konstiga torskar och knöliga gäddor och när de riktigt fula fiskarna kommer simmande, då är man i regel släkt med dom.
Hela tiden får man kämpa för att inte sjunka djupare ner för då hamnar man i bottenslammet och där vill man ju inte vara.
Livet är förvirrande.
Jag kan längta efter sammanhang.
Långt ovanför mig ser jag vattenytan, och jag vet att om jag lyckas ta mig dit upp och sticka huvudet över ytan, då kommer jag att få ett sammanhang.
Då kommer jag att se havet och stranden och vilken riktning jag ska gå i.
Men den som aldrig lär sig simma är dömd att gå på havets botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar