Det är efterfest på Brämhult.
Jag som inte ens skulle gå ut.
Men det ena leder till det andra.
Tar man inte chansen så kanske den aldrig kommer igen.
Någonstans finns det en mening med allt som händer.
Min mening är att träffa nya människor.
Att där och då lära sig nya saker.
Att vi alla är så olika men så länge man är sig själv och positiv så är vi alla lika.
Hon och Han och Hen.
Vi sitter i en sliten skinnsoffa på Brämhult och dricker
Fagerhult Export 33 cl.
För mindre än en timma sedan visste vi inte om varandra.
Och nu snackar vi, lyssnar på varandras favoritlåtar och skrattar tills vi gråter.
Tillsammans.
Berra visar upp sina bakfyllebrillor.
Två minuter senare dansar killarna sönder den svarta, slitna skinnsoffan.
Ryggstödet går av.
Vi konstaterar snabbt att hörnsoffan nu ofrivilligt blivit en divansoffa.
Vilket är helt okej.
Den platsen blir den bästa när man ska ligga och kolla film.
Om det blir för bakåtlutande kan man stötta upp den med en stol eller så.
Och vi skrattar ihop så vi får ont i magen.
Skratt låter likadant på alla språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar