Den där grusvägen

Nu i sommar kan jag väl inte säga annat än att det varit en ganska skön nedförsbacke.
Bra fart, den ljumna vinden i ansiktet, den kittlande känslan i magen och det har gått alldeles för fort.
Visst, okej, jag får väl erkänna att det har kommit en och annan uppförsbacke också.
Riktiga sådana där som man få stå och trampa i.
Det har varit svettigt och tungt men som tur är har jag trampat förbi och upp ganska så snabbt.
Men mest har det ändå varit nedförsbacke.
Inte konstigt då kanske om man där på slutet har trampat i lite för hårt.
Tror att man ska kunna rulla långt på det här.
Rulla långt på raksträckan som breder ut sig mot hösten.
Men det är där i slutet på nedförsbacken som det där förbannade rullgruset dansar under däcken.
Och jag druttar ner i diket med huvet före.
Eller är det kanske med magen före?
Och där blir jag liggandes i en hel vecka.
Så kan det gå säger kroppen och slår mig på fingrarna.
Efter några dagar dyker gumman i Kråkedalen upp och sträcker ut sin mjuka hand.
Hon kramar om mig och torkar mina tårar och lagar soppa åt mig.
Och jag blir sakta bättre och bättre.
Men jag sitter kvar här i diket ett tag.
Här är det lugnt.